Läser en blogg rätt flitigt, och henns texter träffar så rätt. Hon kan det där med att sätta ord på känslor.
Will.blogg.se

Här är en liten del av det hon skrivit!:

Tittar på mobilen. Ingenting. Tittar igen. Ingenting nytt. Lägger ned mobilen i väskan. Tar upp den igen, tänk om jag missar något. Och ensamheten sköljs likt en tsunami över mig, drunkar i den. Försöker att hålla huvudet över vattenytan med hjälp av saker som ska vara viktiga, men som jag i jämförelse egentligen inte bryr mig om. Och vid vissa vindar så blir vågorna högre och det blir allt mer ansträngande att simma, krafterna börjar ta slut, medan vid vinduppehåll så kan jag bara försöka att flyta med samt samla krafter inför nästa vindslag. Men alltid ute på djupt vatten.

Klarar mig bara med måtta och inte mer. Kommer in i ett rum fullt med människor jag aldrig förr vilat blicken på. Vem är du? Ja, vem fan är jag. Går ur rummet, huset, och står där själv igen. Försöker skapa en säkerhetszon på en plats jag varit på två gånger, men det fungerar inte så.

Emellanåt undrar jag om jag överdriver situationen, medan jag under andra stunder är säker. Såhär är det. Men jag vill inte tro så. Ty är det så, så går jag sönder. Det dyrbaraste jag har, det som inte kan köpas för alla pengar i världen, det jag skulle dö för flera gånger om, det får inte vara så. För att är det så, så finns det ingen anledning med någonting alls. Men jag försöker att låtsas som om att jag har fel, så att jag inte ska falla isär. Låtsas som om att allting är bra, som om att jag kan och att ingenting kan stoppa mig. Som om att det är jag som inte är, för att jag är upptagen med saker som är viktiga. Men ändå sneglar jag alltid på mobilen, tänk om. Och blir lika sårad varje gång jag förstår att det inte är ifall att, utan precis som förra gången jag hoppades utan lycka.

Men kanske